HUNDKUNSKAP – Om mage och tarm, del 2

Nu kommer vi in på mitt favoritämne, tarm. Efter att ha jobbat med mag-tarmforskning i 17 år så kanske jag kan bidra lite här. Men först kommer det lite baskunskaper.

Tunntarmen
Tunntarmen är oerhört viktigt. Utan den skulle ingen matsmältning kunna ske och djuret kan inte överleva. Den upplösta maten, som kallas kymus i det här skedet, lämnar magsäcken i små portioner via den nedre magmunnen, pylorus, in till tunntarmen. Det är i tunntarmen maten smälts för att kunna komma in i blodbanan. I den fösta delen av tunntarmen, duodenum, mynnar två kanaler ansluta från bukspottkörteln och från levern. Dessa två organ bildar och levererar de enzymer som behövs för att bryta ned fetter och proteiner till mindre beståndsdelar, fettsyror och aminosyror. Endast i denna form kan de passera genom tarmväggen in i blodet. Dessa enzymer är av avgörande betydelse för köttätare. De från bukspottkörteln startar omedelbart att bryta ner kymus, och gör det under hela passagen längs tunntarmen.

Kymus är en vattnig blandning men fett är inte lösligt med vatten så det kräver lite speciell hantering. Det är där gallan kommer in. Galla tillverkas i levern och lagras i gallblåsan tills den behövs. När fett upptäcks i tunntarmen utlöser detta frisläppandet av den lagrade galla, som kommer in i tarmen genom gallgången. Galla fungerar precis som ett tvättmedel i det att den emulgerar fett för att göra det lösligt i vatten. Denna åtgärd gör att fettet blir känslig för nedbrytning av matsmältningsenzymer .

Hos rovdjur finns det stora mängder fett i kosten och det gör att galla är så viktigt. Levern gör galla kontinuerligt och överskottet lagras i gallblåsan som ska spara och koncentrera gallan tills den behövs (för nästa måltid). När ett hormon i den övre delen av tarmen signalerar att fett är återigen närvarande i tarmen kastas den lagrade gallan ut för att utföra sin funktion.

Nedbrytning av föda i tarmen hos köttätare, bestående av protein och fett med lite eller inga kolhydrater, är anmärkningsvärt effektiv. Vid experiment där man har analyserat de näringsämnen djuren har ätit och jämfört med vad man fann i djurens avföring visar att ett friskt djur förlorar endast fyra procent av sitt fettintag och endast ett spår av proteiner.

Eftersom det inte finns något enzym hos köttätare kapabelt att bryta ner cellulosa kan liten eller ingen nedbrytning av kolhydrater ske.
Källa: Barry Groves

Det finns ny forskning som antyder att hunden är bättre på att bryta ner just kolhydrater än sin förfader men den studien är gjord enbart på gen-nivå och förtäljer inte hundens faktiska förmåga. Många spekulationer förekommer i den publikationen som jag ställer mig tveksam till.
Min kommentar.